Jag heter Maria och jag är medberoende, del 2

För en återblick, se del #1 här om du inte läst den. Jag talar om att vara medberoende. Varför? Därför att är något som drabbar många och så även mig. Jag är uppväxt med en farfar och sedemera även far, som är alkoholist. Detta präglade såklart min uppväxt och har även påverkat mig som person, den jag är idag och hur jag ser på missbruk och samhället i stort. 

Toppen av ett isberg

Bara på EN alkoholist räknar man med att det finns FEM medberoenden. Det värsta man kan göra som vuxen eller medmänniska är att ”inte se”. Många barn som drabbas hamnar ofta i skymundan då missbrukaren och allt runt omkring denna tar mycket fokus och energi. Det kan handla om allt från att hålla uppe fasaden för alla vänner och bekanta till att tassa på tå och knappt våga spola i vattenkranen eftersom pappa är bakis och lätt blir på dåligt humör när han är det. 

Dysfunktionella familjer

Ett barn i en dysfunktionell familj växer upp alldeles för tidigt och utan att få ta plats. Det får ta sig an ett enormt ansvar, inte minst för sin egen trygghet. Det lär sig tidigt hur det skall förhålla sig smartast och anpassar sig efter situationen. Inte alltför sällan växer de upp utan att känna tillit till att den vuxne har kontrollen. Det medför en känsla av att vara tvungen att klara sig själv och känna tillit till ingen annan än sig själv.  De får därför inte alltid med sig de där viktiga nycklarna som ett barn som växer upp i en ”normal” familj får, där tillit är en viktig sådan.  

Vad är egentligen en ”normal” familj?

Med ”normal” menar jag en familj där det är OK att ta plats visa känslor bland annat.  Där barnen eller andra familjemedlemmar inte måste vara rädda för att synas eller höras. Där barnen tillrättavisas respektfullt om de säger eller gör något som kan anse olämpligt eller farligt. Där de inte tvingas tömma spritflaskor eftersom de lärt sig att de innebär något ont eller ombeds göra något olagligt för att hjälpa sin förälder i sitt missbruk.

I en normal familj, i Sverige, tvingas inte barnen heller ta fullt ansvar för hemmet, dess hushållssysslor och kanske till och med syskon för att dess föräldrar inte är kapabla.

Barn till missbrukare blir vuxna tidigt och benämns ofta som ”vuxenbarn” när man talar om medberoendet. Vuxenbarnet kan vi tala om i nästa inlägg.

Låt oss tala om skammen

Varför har vi så svårt att prata om det som verkligen betyder något? Det som faktiskt är viktigt? Det som får oss att må så dåligt. Jo, därför att det handlar om känslor och många har väldigt svårt att visa och hantera dem.

En vuxen man brister kanske inte gärna ut i gråt inför sin chef och berättar om att hens fru är missbrukare och att han inte vet vad han skall ta sig till.

En kvinna talar ogärna om för hennes väninnor att hennes man porrsurfar på nätterna för att mätta sitt sexuella behov som hon inte mäktar med att mätta själv, även om det knäcker henne totalt att veta detta.

Vi kämpar med att dölja våra känslor så fort det riskerar att bli sårbart och leda till tårar, tuffa beslut och andra obehagliga situationer. Vi är skitskrajja, rent ut sagt. För ”vad ska folk tro, tycka, känna och tänka om de vet hur jag egentligen mår”?

Återigen, gå till dig själv. Skulle DU döma någon som öppnade upp sig för dig? Om ja, sök hjälp!

Tystnaden kära läsare, skapar dåliga vibes. Tystnaden skapar skammen. Skammen skapar på sikt ångest och ångest kära ni, är väldigt ohälsosamt.

Alla vill vi bli sedda

För att underlätta för oss alla att faktiskt våga ta kontakt med någon du misstänker är medberoende tänk på detta. ALLA VILL BLI SEDDA! Det är inte svårare än så. Tala ur ett ”jag” perspektiv om du bestämmer dig för att bemöta din misstanke. Gör det enskilt, såklart, och med syfte att du vill hjälpa din medmänniska. Ta det vackert och kasta inte frågan rakt ut. Förklara att du bryr dig om hen och varför du bryr dig och vad du uppskattar med hen. Förklara också att du noterat vissa saker som du skulle vilja fråga om och om det är ok för hen att du gör det. Säger hen ok så kör. 

Sen då?

Om hen öppnar upp sig, glöm inte att du bör finnas där som stöd även efter samtalet. Inte bara släppa och gå. Erbjud dig stötta och fråga vad du kan göra för att hen skall komma vidare. Det är här folk backar. De orkar inte ta ansvar för någon annan. De har nog med sitt.

Försök tänka dig in i situationen. Tänk att det var du eller ditt barn. Hur skulle du önska att folk agerade?

Att hjälpa någon annan innebär ju att du bör finnas där som stöd till viss del såklart. Om du inte är beredd att fortsatt stötta finns risken att du startar något som din vän, granne, släkting, bekant just nu inte mäktar med själv. Det betyder dock inte att du måste göra allt själv men att finnas som bollplank och vän kan hjälpa långt, så erbjud åtminstone din tid att lyssna. Är det på din arbetsplats kan du hjälpa genom att lyfta din oro till hens närmaste chef. Är det ett barn du misstänker far illa, gör en orosanmälan.

Stödorganisationer och nätverk

Beroende på om det är barn eller en vuxen så finns ju en rad olika sociala stöd för de olika målgrupperna – här kommer du långt genom att googla med din vän och leta fram organisationer som kan vara till hjälp om hen inte har insikt.

En bra start för en medberoende kan vara att komma i kontakt med likasinnade. Det är en enorm befrielse att veta att ” jag är inte ensam” och det i sig kan stärka din vän att orka ta nästa steg. Tänk på att hen kanske inte ens insett att det är ett ”problem” hen har. Hen kan vara så indoktrinerad att hen tror att det är så det skall vara eftersom ingen reagerat.

Nu undrar jag, känner du igen dig?

Tack för att du tar dig tiden att läsa detta inlägg!