Se solens strålar närma och allt blir återfött

Ja, så sjunger Bianca i sin version av sommarpsalmen från mitten av 1600- talet, ”Den blomstertid nu kommer”, sommarvisa. Så har även jag sjungit många gånger i olika kyrkor runtom i Stockholm. Ni förstår, när jag var yngre, sisådär en tio år, då fick vi ha avslutning i kyrkorna. Då var Svenska kyrkan något vi var stolta över. Det var något att ”visa upp” och träffas i. Det är ju trots allt våra skattepengar som finansierar verksamheten. På den tiden, vi snackar mitten på åttiotalet, var ”Idas sommarvisa” inte undantaget och jag, jag sjöng tonsäkert min andrastämma utantill med alla andra skolkamrater.

Sekulärt samhälle till trots

Idag är det nästan så man skäms, dels över Svenska kyrkan som organisation vars skandaler fått många att till och med lämna organisationen. Men även över vår regering som i princip uppmanar oss att inte ha högtider i våra kyrkor då det riskerar skapa utanförskap. Detta trots att Sverige anses vara ett av de mest sekulära samhällena i världen. Snacka om snopet, att vår historia liksom suddas ut.

Träning som man minns

Idag gick jag upp lite tidigare än vanligt för att hinna in till Odenplan för att köra mitt favoritpass, Dance Step, på mitt gym. Jag parkerade vid Gustaf Vasas kyrka där jag sjungit med AF (min skola) flera gånger. Annika, instruktören, hon var grym! Hon sa knappt något utan bara pekade och förvarnade om nästkommande steg, sjukt rutinerad! 

Vi visar hänsyn

Vilken ovanlig känsla det är nu när man släppt på restriktionerna och tillåter fler på gymmet. Vi måste förstås fortsätta visa hänsyn, men om vi bara stannar hemma när vi mår dåligt, tvättar händerna ofta(re) och nyser/hostar i armvecket, så är vi en bra bit på väg! Jag har till och med tagit första sprutan nu för att underlätta vid eventuella resor så småningom.

Man glömmer

Efter passet tog jag bilen och parkerade vid Adolf Fredriks kyrka, där jag sjungit ännu fler gånger. Jag tog mig nerför Drottninggatan i sakta gemak. Det kändes som att vara utomlands i den här värmen och utan stressen en helg som denna vid lunchtid. Jag passade på att njuta på riktigt men tänkte såklart på attentatet 7 april 2017. Varje betonglejon fick mig att tänka ”-Vilken nytta gör de egentligen?” De största står med säkert tre meters avstånd… Jag spatserade vidare och kunde konstatera att Stockholm åter lever. Caféerna och restaurangerna var fulla, jag såg tiggare som bad på sina knän om lite pengar och gatumusiker som spelade halvtaskigt på dragspel. Jag gick in i olika butiker och handlade lite saker som kan behövas i framtiden.

In the making of…

Jag skall fota inför släpp av min första EP nu i September (wish me luck!). Faktum är att det skall ju vara roligt att tänka ut vad man skall ha på sig och vilket intryck man vill ge sin publik. Men, kunde jag leja bort ”tycke och smak” skulle jag nog göra det. Det är bara jobbigt och så svårt tycker jag. Jag vill vara mig själv samtidigt som jag vill go crazy, jag har några veckor på mig men jag vet ju hur det är med tiden… den väntar aldrig. Med det sagt och några kronor fattigare, gick jag tillbaka till min lilla fina el- bil och körde så hemåt för att fylla på med energi! 

Hoppas ni har en toppenfin dag! Ikväll ska jag träffa en kär vän innan jag hämtar hem min dotter som sovit över hos sin kusin. Jag andas, sluter ögonen lite innan jag fortsätter läsa, jag känner mig tacksam och är nu även mätt!