Lifestyle,  Musik

Ursäkta mig – Fight Club i Täby?

Igår fick föräldrar i den fina kommunen Täby ett brev ifrån polisen… och med anledning av det som händer just nu i världen är jag bara tvungen att idag INTE skriva om gymnasieval som var min plan.

Nu är jag allt lite upprörd. Med tanke på allt som sker just nu i o med nytt styre i USA, som fascinerar mig. Vart är vi på väg? Det här med censur alltså. Uppvigling. Företags ”code of conduct”. Värdegrunder.  Yttrendefrihet? Och annat blajj. Ursäkta om jag säger det. BLAJJ!

För vad spelar det för roll vad som censureras, när vi kan komma undan bara genom att göra en film? 

Hur skall vi kunna få ordning och reda – vett och etikett – i vårt samhälle om vi inte ändrar något grundläggande fundamentalt. Jag menar att: visst kan man censurera de som ”beter sig” och har vissa åsikter.

Knappt fått hår på pungen och skriver om vapen och droger i orten. Det nya samhället. Kom igen.

Alla våldsfilmer och låtar skrivna och framförda av små barn som skriver om orten och vapen, och de är knappt blöjfria själva… Hur kan det få pågå då? Det förstår inte jag. Jag förstår att det är pengar i industrin, men då kanske de skall beskattas hårdare så att dessa intäkter kan läggas på att skapa vett i våra barn… om de nu inte vill censurera bort våld som inte tillför något gott ÖVERHUVUDTAGET i vårt samhälle. Bara aggression.

Lev som vi lär

Men vad spelar det för roll när vi präntar in i våra barn, genom att visa dem gång på gång, att vi inte har tillräckligt med resurser att hjälpa dem som:

  • har läs- och skrivsvårigheter (de kanske inte ens kan språket)
  • inte förstår motivationen eller klara av att göra sina läxor (kanske pga missbruk, vuxennärvaro eller ”analfabeti” i hemmet)
  • inte har en möjlighet till en samlingspunkt där det finns utbildade vuxna (ungdomsgårdar) som kan stötta med läxor, ”djupa och lätta” samtal
  • inte har råd att utöva den sport de vill (pga inkomst etc.) 
  • får stryk eller psykisk misshandel hemma pga djupt deprimerade och kanske väldigt skadade föräldrar…

Vart borde vi lägga en massa resurser?

Jo, på BARNEN och de NYANLÄNDA!!! Ge vår framtid så jävla mycket ”resurser”, och kärlek så att dessa “resurser” (grovt underbetalda, by the way) slipper bli utarbetade. Se till att “resurserna” istället orkar med att hjälpa oss föräldrar sprida så mycket jävla kärlek att vår framtid utvecklas till individer som inte gör en fluga förnär.

Det är det som sker då det inte finns något underliggande behov hos dem att ”hämnas” eller ”visa” något för någon eftersom de själva mötts av så mycket godhet och kärlek (detta är min tro, om än något romantiserad).

Vart går samhällets resurser då?

Ärligt talat så är det ju som så att i topp ligger “Allmänna bidrag till kommuner” tätt följt av “Ekonomisk trygghet för familjer och barn” källa: ekonomifakta.se Det ser ju bra ut, eller hur… men är bidrag verkligen lösningen på allt… eller vart kommer “Eget ansvar” och “Självledarskap” in i bilden… Nä just det, det är sådant vi INTE lär våra barn, förlåt, jag glömde det…

Kärlek och självledarskap
Kärlek och självledarskap

Vi behöver ett fast, men kärleksfullt, styre och kravställning

Well, som den femtonde största vapenexportören globalt (källa: svenskafreds.se) så FÖRSTÅR jag att vi i Sverige måste göra “rätt för oss” och vårt samvete. Vi känner ansvar att ”ta hand om” offren… Men vad innebär det egentligen?

Det svenska samvetet

Det svenska samvetet, som så ofta missbrukas tyvärr, kostar såklart en väldig massa pengar i form av rent kapital (skattepengar) och resurser (frivillighetsorganisationer, myndigheter och landsting framför allt) att se till att göra så gott det går.

Ändå har man minskat resurser till nyanländas nyetablering. Men va? OM vi nu skall ta hand nyanlända så måste vi ju ta hand om de precis som vi måste ta hand om våra egna barn och inte ens där är vi “hemma” än.

Så, censur i all ära… Lycka till säger jag… Det i sig kommer bara skapa uppror, till slut. Vi bör lyfta blicken och börja jobba ännu mer proaktivt…

Våldsfilmer och provocerande musik är inte lösningen.

Maria Rodhe is the Swedish Stockholm- based singer who believes that music can cure almost any state of mind. She’s participated on others productions as well as the co-singer in a coverband. Maria awakes us with a "No pain, no gain"- mindset as she guides us in a minefield of passionate love & how to heal the broken heart. This is hardcore pop stuffed with emotions. Inspired by a variety of genres, countries and artists where Dua Lipa is her latest favorite, she favors greek music for it’s delicate lyrics and rythms even though growing up with names like Robyn, Madonna and The Beatles. kontakt@christiana.se