#3 Medberoende och Det vuxna barnet

Här kommer äntligen avsnittet om det vuxna barnet som fortsättning på mina inlägg i våras om ”Medberoende”. 
Del 1 hittar du här och del 2 här.

Kontrollera det som kontrolleras kan

Vi som växte upp i en familj där det fanns någon form av beroende/missbruk/psykisk sjukdom och därmed ett medberoende, fick inte alltid sunda värderingar. -”Hur menar du nu?” undrar ni kanske. Well, tänk dig själv om någon i din närmsta krets inte ”var som alla andra”. Du kanske älskade denna person villkorslöst (eller kanske var du rädd för den… )?! Högst sannolikt är att du oavsett varför, skulle göra allt för att intala dig själv, dina barn och andra att ”allt är ok och under kontroll”. Att galant städa undan alla spår i hemmet efter ”fest” och bemästra ursäkter till att inte behöva deltaga i sociala sammanhang där ni riskerade utsättas för frestelser eller obehagliga situationer skulle bli din vardag. Att kontrollera det som går att styra skulle med största sannolikhet styras av dig.

Att styra ditt inre är inte lika lätt

Det du inte lika lätt kan kontrollera är psyket. Vad blir effekten av dessa beskyddande handlingar? I längden rubbar de dina och dina barns inre kompasser. Era värderingar kommer kännas skeva med tiden, i övertygelsen om att ert liv är normalt såvida ni inte kommer till insikt. Du kommer låta det ske för att skydda dig själv, din ”missbrukare”, dina barn och även ”alla andra”. Självfallet är detta handlingar utifrån kärlek. Men det man egentligen gör är att förlänga plågan för den missbrukande (och alla andra). Hur motsägelsefullt det än må låta. I alla fall lät det så i mina öron, då.

Vuxna barn – kontrollerande

Att växa upp i ett hem med någon form av missbruk/beroende kan komma att utveckla vissa beteenden som i grunden är utvecklade ur ett liv kantat av osäkerhet, rädsla, ovisshet och ensamhet. Vi med en missbrukare i familjen har ofta lärt oss att finna lugnet i oss själva i kaoset. Vi vet hur vi effektivt kontrollerar våra känslor i olika situationer. Vi är grymma på att inte låta våra känslor ta över eftersom de i värsta fall skulle kunna få oss att bryta ihop och vad gott skulle det göra? En del kan därför komma att uppfattas oss som krävande, okänsliga och ibland till och med kontrollerande. Vi har ett driv som många andra kanske inte har. Vi ger inte upp i första taget, vi är överlevare, no matter what. #maskrosbarn

eller bara kloka?

Samtidigt kan vi enligt andra uppfattas som omtänksamma, glada, företagsamma, lätt naiva och pålitliga. Toppenegenskaper. Som unga vuxna anses ofta barn som växt upp i en dysfunktionell miljö vara väldigt kloka, artiga, reserverade och mogna. Inte så konstigt. Vuxenbarnet blev tvunget att växa upp tidigt & vi vet hur vi skall bete oss för att bli omtyckta – överlevnad mina vänner! Vissa av oss har en grym förmåga att sätta oss in emotionellt och ”läsa av” andras situationer.

Att lita på

En del släpper allt om någon hamnar i en kris och behöver hjälp. Vissa av oss har dock väldigt svårt att fokusera på något annat än oss själva och en del utvecklar tyvärr en form av narcissism vilket ofta slutar i än mer ensamhet. I en relation tar det vuxna barnet lätt illa vid när det kritiseras eller rejektas. Allt detta är givetvis bara en bråkdel och inte alls hela sanningen, av vad som skulle kunna känneteckna det vuxna barnet.

Självkänslan och förmågan att argumentera för sin sak

Personligen så är jag väldigt dålig på att bråka. Jag hittar inte orden, vill bara bort från situationen, får ofta ont i magen och blir lite som en femåring. Sur och envis. Jag minns hur jag själv ibland fick höra -”Sluta gråta” eller -”Låt mig, du klarar det inte” som liten då far inte alltid hade tålamodet att låta mig försöka själv eller när han inte orkade höra mig gråta för att jag inte fått min vilja igenom.

Tålmod

Det är en sak som är bra att ha när man har små barn och det är tålamod. Tålamod att tillåta barnet vara ledset när det tillrättavisats, tålamod att tillåta barnet försöka själv tills det inser sina begränsningar och tvingas be den vuxne om hjälp. Tålamod var inte alltid min fars starka sida när jag växte upp och mina föräldrar skillt sig och mor inte alltid var där för att beskydda och hantera situationen. Det skapar en konflikt i det lilla barnet som har ett behov av att få uttrycka sig (gråta för att det är ledset) men inte får det (får order om att ”sluta gråta, annars…”) och inte heller får öva på att faktiskt be om hjälp när man inte kan själv. Än idag när jag råkar i dispyt med någon blir jag lätt den där lilla flickan igen. Hon som tystas ned av den auktoritära som inte har tålamodet. Skillnaden är ju väsentlig dock. Jag är inte längre fem (som på bilden ovan) och jag är dessutom vuxen så jag borde hantera det. Men likaväl så kan jag få samma känsla i kroppen (psykosomatiskt), nu som då. Är det inte märkligt? För sju år sedan undvek jag gärna de flesta situationer där det riskerades bli osämja. Jag backade hellre innan det uppstod konflikt (ibland var skadan redan skedd när jag drog mig undan och det skapade mer frustration hos den jag hade konflikt med…) men idag har jag fått viljan att våga uttrycka mig i alla fall. Jag låter mig inte sättas på lika lätt. Detta till trots så är det som om jag saknar någon slags ”bråkgen”… jag har inte de bästa verktygen, att på ett effektivt sätt, förmedla mina åsikter och känslor, när jag blir förbluffad, ledsen eller arg, det blir lätt pannkaka. Jag är nog inte ensam om detta fenomen och kanske är även det en gåva, att inte ”kunna” bråka?

Insikt ger befrielse

Åren gick och livet visade mig, med sina prövningar, vart jag kom ifrån och varför jag är som jag är. Det tog mig fyrtio år att förstå vissa saker med mig själv. Jag är ett maskrosbarn, medberoende och sedemera även ett vuxenbarn (i den ordningen kom jag till insikt) och vad det innebär. Allt föll på plats efter timmar av terapi, självledarskapskurser och min medberoendevecka på behandlingshemmet Korpberget ovanför Härnösand. Det gör ont att komma till insikt, det vet alla. Många tårar, minnen, i grupp, helt naket inför alla, för att bearbeta.. Det var värt varenda krona och tår. Jag känner mig trygg och befriad idag. Befriad ifrån mina egna destruktiva tankar och troll. Trygg i vetskapen att Du är den du är på grund av faktorer som du inte alltid själv kunnat påverka. Jag är den jag är, och den personen är helt ok vad andra än må försöka intala mig. Med ganska enkla medel och kunskap kan man så vända det (kanske) smärtsamma och något osäkra med att vara ett vuxenbarn, till att se det som sin superkraft.

Att omfamna superkrafterna – de dyrbara tillgångarna

Idag vågar jag uttrycka mig på ett helt annat sätt än för fem år sedan. Lever du med en oro för ”vad alla andra skall tycka”? Hämmar den dig att göra det du måste för att förverkliga dina drömmar? Jag är inte längre rädd att bli illa omtyckt av andra eller att inte passa in. Tvärtom. Jag byter fil om du försöker hindra eller sacka mig på min resa för min vilja är prövad och av stål! Och jag har insett mitt egna värde – äntligen.

Rädslan av att överges och därmed inte våga

Rädslan för att bli lämnad av en partner som inte kan älska och uppskatta mig, för den omhändertagande och kärleksfulla person jag trots allt är, står inte längre i min väg för att våga visa mina känslor. Jag har lärt mig omfamna de dyrbara tillgångarna jag besitter. Egenskaper som många andra inte har behövt utveckla.

Empati och ödmjukhet är även viktiga tillgångar inom ledarskap har man kommit fram till så även inom företagsvärlden och på styrelsenivå, har de insett vikten av högt EQ. Win – win, eller hur?!

Är du också ett vuxenbarn?

Känner du dig osäker fortfarande? Läs igenom listan nedan och OM du kan känna igen dig på tre av de 26 påståendena så kan det vara så att även du är att identifiera dig som ett vuxenbarn som ibland skickar dubbla budskap. Börja läsa på mer om det och om medberoende och skäms inte för dina funderingar, för du är långt ifrån ensam! ACA är en organisation som man kan vända sig till för råd och för att träffa likasinnade om man vuxit upp i en dysfunktionell familj, det kan kännas väldigt skönt!

OBS! Det måste inte vara tal om missbruk av intravenös karaktär. Även familjer med religiösa alt. förlegade värderingar, som inte passar in i det svenska samhället där du växte upp, där du inte tilläts ”vara barn”, kan leda till att du idag kan identifiera dig som ett vuxet barn! Det blir en form av psykisk misshandel.

Lista över situationer som kan påverkat dig som barn