Ursäkta mig – Fight Club i Täby?
Igår fick föräldrar i den fina kommunen Täby ett brev ifrån polisen… och med anledning av det som händer just nu i världen är jag bara tvungen att idag INTE skriva om gymnasieval som var min plan. Nu är jag allt lite upprörd. Med tanke på allt som sker just nu i o med nytt styre i USA, som fascinerar mig. Vart är vi på väg? Det här med censur alltså. Uppvigling. Företags ”code of conduct”. Värdegrunder. Yttrendefrihet? Och annat blajj. Ursäkta om jag säger det. BLAJJ!
För vad spelar det för roll vad som censureras, när vi kan komma undan bara genom att göra en film?
Hur skall vi kunna få ordning och reda – vett och etikett – i vårt samhälle om vi inte ändrar något grundläggande fundamentalt. Jag menar att: visst kan man censurera de som ”beter sig” och har vissa åsikter.
Knappt fått hår på pungen och skriver om vapen och droger i orten. Det nya samhället. Kom igen.
Alla våldsfilmer och låtar skrivna och framförda av små barn som skriver om orten och vapen, och de är knappt blöjfria själva… Hur kan det få pågå då? Det förstår inte jag. Jag förstår att det är pengar i industrin, men då kanske de skall beskattas hårdare så att dessa intäkter kan läggas på att skapa vett i våra barn… om de nu inte vill censurera bort våld som inte tillför något gott ÖVERHUVUDTAGET i vårt samhälle. Bara aggression.
Lev som vi lär
Men vad spelar det för roll när vi präntar in i våra barn, genom att visa dem gång på gång, att vi inte har tillräckligt med resurser att hjälpa dem som:
- har läs- och skrivsvårigheter (de kanske inte ens kan språket)
- inte förstår motivationen eller klara av att göra sina läxor (kanske pga missbruk, vuxennärvaro eller ”analfabeti” i hemmet)
- inte har en möjlighet till en samlingspunkt där det finns utbildade vuxna (ungdomsgårdar) som kan stötta med läxor, ”djupa och lätta” samtal
- inte har råd att utöva den sport de vill (pga inkomst etc.)
- får stryk eller psykisk misshandel hemma pga djupt deprimerade och kanske väldigt skadade föräldrar…
Vart borde vi lägga en massa resurser?
Jo, på BARNEN och de NYANLÄNDA!!! Ge vår framtid så jävla mycket ”resurser”, och kärlek så att dessa ”resurser” (grovt underbetalda, by the way) slipper bli utarbetade. Se till att ”resurserna” istället orkar med att hjälpa oss föräldrar sprida så mycket jävla kärlek att vår framtid utvecklas till individer som inte gör en fluga förnär.
Det är det som sker då det inte finns något underliggande behov hos dem att ”hämnas” eller ”visa” något för någon eftersom de själva mötts av så mycket godhet och kärlek (detta är min tro, om än något romantiserad).
Vart går samhällets resurser då?
Ärligt talat så är det ju som så att i topp ligger ”Allmänna bidrag till kommuner” tätt följt av ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn” källa: ekonomifakta.se Det ser ju bra ut, eller hur… men är bidrag verkligen lösningen på allt… eller vart kommer ”Eget ansvar” och ”Självledarskap” in i bilden… Nä just det, det är sådant vi INTE lär våra barn, förlåt, jag glömde det…
Kärlek och självledarskap Vi behöver ett fast, men kärleksfullt, styre och kravställning
Well, som den femtonde största vapenexportören globalt (källa: svenskafreds.se) så FÖRSTÅR jag att vi i Sverige måste göra ”rätt för oss” och vårt samvete. Vi känner ansvar att ”ta hand om” offren… Men vad innebär det egentligen?
Det svenska samvetet
Det svenska samvetet, som så ofta missbrukas tyvärr, kostar såklart en väldig massa pengar i form av rent kapital (skattepengar) och resurser (frivillighetsorganisationer, myndigheter och landsting framför allt) att se till att göra så gott det går.
Ändå har man minskat resurser till nyanländas nyetablering. Men va? OM vi nu skall ta hand nyanlända så måste vi ju ta hand om de precis som vi måste ta hand om våra egna barn och inte ens där är vi ”hemma” än.
Så, censur i all ära… Lycka till säger jag… Det i sig kommer bara skapa uppror, till slut. Vi bör lyfta blicken och börja jobba ännu mer proaktivt…
Våldsfilmer och provocerande musik är inte lösningen. SE FRAMGÅNGAR i motgång
Detta inlägg tänker jag som en liten ”vitamininjektion” så här i en pandemi. Att se framgång i motgång är en stor utmaning. Kan vi dela med oss av våra största och mest konkreta FRAMGÅNGSFAKTORER så kan det kanske hjälpa någon som inte alls mår tipp topp just nu.
Ekokammare vs att lyssna
Som sagt, många mår väldigt dåligt nu, och det är snart jul vilket är ytterligare en tung tid för många. Det är lätt att slänga sig med glättiga utrop som ”- Det ordnar sig” när någon försöker uttrycka sin oro eller att den mår dåligt.
Vi är så vana med det i sociala medier och alla dessa ekokammare där man klappar varandra på axeln. Ibland är det dock det sista man vill höra när man uttrycker sig. Ibland vill man bara ha någon som lyssnar.
Delar du dina motgångar?
Att berätta om sina framgångar är jättebra och att uppmuntra dessa som ’lyssnare’ är också fint. Jag önskar se få se mer av vilka utmaningar som ledde dit, för det var ju säkert inte lätt?! Detta missar man lätt i glädjeruset när man firar sina segrar på sociala medier – och det är nog mest DET som skapar en känsla av misslyckande hos många. Om man kan vara lite mera ”bussig” med sina ”hard times” så kommer fler kunna relatera och dela glädjen lättare – tror jag.
Att äga sina känslor
Betänk, det kan vara lätt betungande om man är nere på botten, att få dessa ytliga kommentarer. Jag vill inte ge något fluffigt ”var glad och le” utan försöker vara lite mer ”hands-on”, så långt det går. Däremot så ligger ansvaret ALLTID på oss som INDIVIDER att inte tryckas ned av andras motgångar! Om ni känner er provocerade – titta djupt inåt – det ligger inuti er självkänsla.
MOD
Varför inte kontakta personen och fråga dem ”-HUR GJORDE DU?” om det är så att personen ligger några steg före dig. Vi människor tycker (oftast) om att hjälpa andra då det ger oss bekräftelse.
Glitter & paljetter är aldrig fel… NYCKELN till att komma vidare
Alla har vi varit med om betungande livssituationer, både professionellt och privat. Jag är intresserad av att förstå hur DU tacklade det. Jag vill ta del av din nyckel till framgång. Vill du låna oss den där ”nyckeln”? Den som tagit dig dit där du är idag, mentalt eller kanske till och med fysiskt? Jag skulle i alla fall bli väldigt glad då! Det går att lämna öppet i kommentarsfältet nedan eller privat via IM på exempelvis LinkedIn.
Vem är jag att…?
Att DU ÄR – är gott nog… DU har något att berätta, precis som jag. Vi måste inte alltid vara ”något” eller ”någon”. Släpp det! Och känner du att du inte ”är där än”… Well, var lugn, det är du inte ensam om… livet är en ständigt pågående process och vi blir nog aldrig fullärda eller helt ”framme” förutom den dagen då vi upphör existera i vår kropp… och där är vi inte än på väldigt länge.
Våra ”misslyckanden”
Finns det ens något som kallas misslyckande? Jag tycker inte det. Oftast är det ett resultat av att vi GJORT något. Vi har agerat, varit modiga och driftiga. Det hör till att få ett resultat som inte motsvarar det vi förväntar oss, det är ok. Det är det som gör oss till lyckade, eller som min namne vän Maria på Ad Adventum säger, till ”Miss Lyckade”.
Hantera oväntade resultat
Jag har gjort många bra, men även mindre bra val i mitt liv och det har vi ju alla.
Det som fungerar mentalt för att KOMMA VIDARE när man fått oväntat resultat, DET vill jag lära mig mer om.
Låt mig ge några exempel på situationer då resultatet inte motsvarade det man önskat eller väntat sig.
Låt oss säga att du exempelvis:⭐️ inser att du gjorde värsta skitaffären
⭐️ förlorat en viktig kund
⭐️ blivit arbetslös
⭐️ förlorat någon du älskar
⭐️ hamnat i insolvens
⭐️ skadat dig & inte kan träna som du mår så bra av
⭐️ gjort allt för ditt barn som kanske har det tufft
Att leva utan att ”dö”
Vi är alla människor och i dessa tider av en pandemi hopar sig utmaningarna, men även möjligheterna, om vi väljer att se dem. Att inte sluta leva trots restriktionerna kan vara en utmaning men det är SÅ VIKTIGT!
På arbetet måste vi hjälpas åt att SE varandra. Ring upp någon och ta en fika med varandra digitalt eller på telefon. Sätt upp schema om så krävs för att inte missa någon… Försöka att sprida en positiv och samlad känsla på möten, prata gärna om framtiden för att sprida en känsla av att det finns en morgondag. Och glöm inte, att inget varar för evigt så var ödmjuk och sann och snäll även med dig själv.
Plocka fram ditt ”jävlar-anamma”, ditt ”sisu”
Det är nu vi måste plocka fram den där INRE STYRKAN för att komma över puckeln – ut på andra sidan eller hur DU nu väljer att se på det.
Mantran, visdomsord eller listor?
Mitt egna ”mantra” var länge någon som höll mig vid liv snarare än levande.
”Känn inte efter så mycket”…
maria köllerström den yngreKänslor gör dig levande
FEL. Det mantrat fyllde visserligen ett syfte, där och då, men handen på hjärtat. Om man inte ”KÄNNER” så lever man ju inte – PÅ RIKTIGT… man är bedövad… Vem vill leva så?
Vill du leva eller bara överleva?
Det var frågan jag fick ställa mig själv. Jag vill LEVA så klart. Mitt ”överlevnadsmantra” byttes successivt ut till en liten checklista. Den stämmer av med mitt inre, att jag lever på rätt villkor och MINA villkor, framför allt. Jag mår bättre av det istället för av mitt gamla mantra. Det är inte jag längre. Jag har utvecklats och växt.
Naturen är ett bra ställe att fylla på sin energi Checka in
Min checklista får mig att komma framåt genom att ibland, ironiskt nog, stanna upp, och checka av med mig själv i tid, och kanske framförallt, i otid att jag gör saker för mig och ingen annan.
- TÄNK. Innan du talar.
- AGERA. Utifrån KÄRLEK, inte rädsla.
- PRIORITERA. Gör det jobbigaste, först.
- SJÄLVRESPEKT.
- Det är OK att inte kunna hjälpa alla som är duktiga på att be om hjälp.
- Det är OK att inte svara alla som söker din bekräftelse via sociala medier.
- SJÄLVBEKRÄFTELSE. Du är grym. Oavsett.
Fotografering med mitt älskade coverband Watts Up”.
Foto: Josefin SvärdSharing is caring
Så glöm inte att dela med dig av ditt bästa tips till någon som kanske just nu ”kört fast”, har slut på drivmedel. Sharing is caring.Ta hand om er och varandra och TACK för att ni läste!