• 

Att träna… Kan vara så himla tråkigt… Igår körde jag ute i gymmet. Ni ser på min blick att jag fick nog efter att ha kört ”benpass”… för fy vad tråkigt det är. Tur att min dotter fått in rutinen i gymmet så hon kan peppa, pusha och instruera mig. På så vis så jag kan fokusera. På musiken – i mina hörlurar. Och så en annan sak jag märkt när jag gymmar med någon annan är att jag gärna börjar larva mig. Typ överdriva eller ”spela body builder”. Det är rätt oseriöst egentligen. Och det har såklart med min egna osäkerhet att göra. Jag vet ”hur man gymmar” och hur maskinerna fungerar, jag känner mig bara så fjantig, jag kan inte hjälpa det. Jag vill ju såklart se ut som de som tar det 120% seriöst men har svårt att gå in i det så…

Allt kanske inte kan vara roligt… okej då

Att träna det som man kanske INTE tycker är så roligt, är tyvärr det som ofta ger resultat, eller är det bara något jag fått för mig? Jag älskar ju Dans Step då jag verkligen känner att jag har roligt och svettas så det står härliga till. Dock ser jag ju ingen skillnad what so ever när det kommer till min fysik. Jag har väl hyfsad kondition och kan reglera min vikt +-2 kg men that’s about it. Jag har alltid tänkt att ”det skall vara roligt – annars får det vara”. Men NEJ, jag börjar inse nu att det tänket ger mig inte det resultat jag vill ha. Dvs mer muskler och slimmare bål. Det får mig på gott humör, absolut, men inte blir jag mer fit. Jag måste alltså UT I GYMMET mer!

Övning ger färdighet

Att hänga ute i gymmet däremot får mig lätt ofokuserad. ”Titta där står hon och fotar sig själv, gud vad pinsamt, det skulle jag aldrig våga, Och se där, en sån tisha har ju jag med, har han sprungit Midnattsloppet alltså, där ser man och titta på de där två, åh vad gulliga, de ser så kära ut och verkar samarbeta så bra”. Och så där låter det i mitt huvud ungefär hela tiden… jag måste hitta ett sätt att bli bättre på att stänga av helt enkelt. På löpbandet funkar det bättre för då är jag fokuserad på musiken.

Tänk att det ska vara så svårt

Jag drivs av glädje tror jag, och förändring utav exempelvis, rutiner. Jag är ingen rutinmänniska och blir ganska lätt less på människor som måste ha det på ”ett visst sätt” och vips börjar jag undra: -”är jag likadan?”, som vill ha mina danssteppass varje vecka… även om de sabbar i princip hela kvällen eftersom jag måste åka hemifrån när barnen precis kommer från skolan och inte kommer hem förrän efter de ätit i princip…?

Vissa saker måste man tugga i sig bara helt enkelt!

Min dotter tror jag kommer lära mig gilla gymmet efter några gånger när jag börjar se resultat. Jag hoppas det och vill tro henne. Det är ju ändå jag som implementerat hennes ”grit”, tror jag. Lite cred till hennes far dock… som varit mycket mer sportsligt målmedveten än jag någonsin kunde ens drömma om…

Tack för att ni läst och kör så det ryker – ute i gymmet.. och glöm inte att välja en playlist som får er känna er oövervinnlig, denna kanske?